head over heels

angelica är hemma och everything is back to normal... eller är det det? man kan ju fundera.. först måste man nog bestämma sig för vad som är normalt i mitt liv. är det normalt att varje dag känna att man vill spy av allas förväntningar på en, av att man vill att folk ska tycka att man är nån att räkna med, att man faktiskt vill leva upp till allas förväntningar och samtidigt faktiskt egentligen veta att det är omöjligt att göra alla glada. jag vet inte om detta är vad som är normalt för mig men är det så.. då ja , allt är "normalt". men just detta ändrade sig inte speciellt mycket när angelica var borta.. jag känner ingen förändring i mitt stressande och självnedtryckande. man kanske skulle kunna säga att allt är normalt men det är inte som det ska vara.

Idag kändes det emellertid för ovanlighetensskull bra i skolan, konstigt egentligen med tanke på allt obehagligt som hände.. det vägdes antagligen upp av allt som gick bra! jag hittade en jättebra födelsedagspresent till min pappa, jag fixade planer för fredagen, jag och angelica bakade kladdkaka (som misslyckades, men hey gör de inte alltid det?!) och jag satte mig hemma vid mitt skrivbord och räknade matte och det kändes så skönt! att bara sitta där, skriva ner problem och sen klara av att lösa dem, att märka att det faktiskt är något man klarar av, det känns så underbart... haha ja e en tönt ja vet men jag bryr mig inte för det känns bra =) ! och det kan inte på något sätt vara negativt även om det är matten som får mig att känna så..

jag ska åka till Italien, jag ska leva och jag ska ha så jävla kul på fredag!

over and out.